Tankar såhär sen kväll

De som läst mina förra inlägg vet att jag läser självbiografier nu just. Har tjatat en del om det nämligen. Fattar inte att jag inte förr börjat läsa dessa. Det är väldigt intressant att läsa om människors öden. Att inspireras av människor som vågat leva det liv de velat eller som tagit sig ur svåra situationer. 

I mina yngre år drömde jag själv om att bli författare. Det var i samma veva som jag lånade hem stapelvis med böcker från bibban. Perioden då det dammade om mej.. I hela lågstadiet skrev jag långa uppsatser - längst i klassen, om olika mysterier jag hittade på. På den tiden var det väldigt poppis med mysterieböcker av alla de slag. Skrivandet kom så naturligt och enkelt, har aldrig haft svårt att uttrycka mig i ord. Förstod mig aldrig på människor som tyckte att en sida var svårt att få ihop, jag hade däremot problem om uppsatsen bara fick vara en sida. Sen i gymnasiet blev allt svårare, då man måste analysera texter och inte bara fick skriva rakt upp och ner. Det tog bort en del av skönheten tyckte jag och plötsligt var inte moddetimmarna lika roliga. 

Idag har jag slarvat bort mitt en gång svenska välvårdade språk. Blandar friskt dialekt, finska och engelska ord med högsvenska. Iom att man skriver mycket sms på dialekt, förkortar ord hur som helst, börjar jag ibland fundera HUR man egentligen säger PÅ RIKTIGT? Gillar min dialekt och pratar nästan aldrig högsvenska inte ens med patienter. Klart jag förfinar mitt ordval men skulle aldrig börja prata muminsvenska med någon eftersom det inte känns som jag. På jobbet är det enda språkbad. Pratar finska med alla finskspråkiga. Förrut pratade jag svenska med alla men tycker det är enklare såhär eftersom jag måste fundera mer på hur jag uttrycker mig på svenska - att det inte är dialekt och att det går långsamt, än att prata på en ibland något knagglig finska. Nu just har vi två studerande från Belgien som pratar engelska. DET är en utmaning, där märker man hur rostigt det är att PRATA engelska. Man förstår ju allt, men prata jobbspråk är en annan sak..

Iom bloggen får man utlopp för lite skrivande. Jag har däremot inte skrivit så mycket personliga saker och mina åsikter som jag kanske skulle velat. Tycker det känns lite för privat. Ibland har jag använt bloggen som en dagbok, skrivit ner inlägg som bara blivit sparade och inte publicerade. Någon vecka senare har jag läst igenom och raderat. Klokare och med mer självinsikt. Min blogg är en vanlig vad-jag-gjort-idag eller se-på-mina-nya-skor-jag-köpt blogg. Men en väldigt nyttig sådan åtminstone för mej själv. För hur roligt är det inte att veta att i fjol den 2 april var det snöstorm och jag tvingades att köra hem från jobbet i 30km/h? Man glömmer så lätt...