Igår efter jobbet ville jag bara gråta, sparka, skrika, sluta jobba. Ringde en arbetskompis på väg hem och ventilerade lite. I vår bransch ska man vara stresstålig, du har ansvar för en annan människas liv, du ska inte göra fel (speciellt inte i akutsituationer), folk tar ut sin stress på dej, helst ha 4 händer och en ENORM kunskap och fingertoppskänsla. Vissa dagar saknas detta, då nåt går fel, man får inte resultat så snabbt som man önskar pga olika omständigheter. Du blir den "skyldige", står ensam där som ett mähä, folk blir irriterade. FAN. På vägen hem önskar jag att jag hade ngt mindre betydande jobb som målare, städade eller ngt annat inte-livs-hotande yrke. Viktiga men inte dödsviktiga. Suck. Då tackar jag ändå gudarna att jag inte gick i min morsas fotspår och blev sjukskötare. Det är ÄNNU värre.
Igår kväll efter en avslappnad promenix med hästarna och en påse ostbågar i soffan sa jag åt Kaj att "herregud....jag var ju på pissigt humör idag...." direkt jag steg ur bilen och såg mina pållar och började med allt som ska göras var det som bortblåst. Det kallar jag bra fritidsintresse!
Detta är ju egentligen skitsaker. Jag menar - vad händer inte i Japan. Hur känns det ändå inte för arbetskompisen vars man har värsta sortens hjärntumör? Man borde ta vara på varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar