Mitt förra inlägg var en beskrivning på pålles senaste åkomma. I fredags slutade hon äta totalt, låg eller rullade bara. Som TUR är min älskade sambo numera fulländad hästbonde så han visste vad det var frågan om. Han ringde mej på jobbet medan han gick omkring med hästen. Hon hade alltså fått kolik. Efter typ 5 desperata samtal till vetten som inte svarade, lätt hysteri på jobbet fick jag tag på honom som lovade att han skulle FÖRSÖKA komma ut. Kunde hålla mej från att svära i telefon. Ett annat samtal med tisdagens veterinär sa att hon fått kolik (=magont, i värsta fall förstoppning=döden) av den ena antibiotikan. Hon kunde äta på eftermiddagen eftersom hon fick värkmedicin.
Hela lördagen oroade jag mig, som tur var ledig från jobbet. Igår var hon piggare. Gick ut på promenix, då var hon nöjd. Äter fortfarande dåligt, men bättre. Blev glad idag då hon var första gången på en vecka nyfiken på lite pellets som jag skramlade med i stallet. Hon kastade sig över dem, bet mej t.om i fingret. Men det är ok så länge hon äter. Krafsade t.om med hoven efter mer.
Nu är det alltså officiellt: JAG SKAFFAR INTE MER HÄSTAR. EVER. ELLER IAF PÅ VÄLDIGT LÄNGE! Påminn mej om jag glömmer detta.
Men hur galet det än låter, fy fan vad lycklig jag är med dessa (sjuka) kräk. Blev tårögd igår då jag såg Pastilli äta i hagen. Sentimental - jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar